Menu
menu

Många pratar om vikten av att våga misslyckas för att kunna lyckas. Om att våga tillåta misstag. Dels för att det är mänskligt att fela, dels för att misstag kan rymma lärdomar och oanad genialitet. Men hur många lever verkligen så? Jag tror att vi blir allt fler som försöker.

Är detta rentav hemligheten bakom de mest hyllade reklamkreatörernas och reklambyråernas framgång? En tillåtande inställning till misstag. En förmåga att köra vidare till synes oskadda efter en rejäl dikeskörning.

Gråtande barn på solsemester
Tanken föddes hos mig redan i våras, efter den omtalade utomhuskampanjen för Liseberg. De stora Jill Greenberg-inspirerade porträtten av gråtande barn som, enligt copyn, är ledsna för att de måste åka på solsemester till Medelhavet istället för att gå på Liseberg.

Kampanjen attackerades från tre håll:
1) Bilderna på gråtande barn var obehagliga.
2) Den förolämpade de nämnda Medelhavsländerna genom att svärta ner deras goda rykte som semesterparadis.
3) Den var verklighetsfrånvänd och respektlös mot de barn vars föräldrar inte har råd med ett Lisebergsbesök.

Det sistnämnda kan jag hålla med om. Tvåan upplevde jag mest som publicitetssökeri och ömma tår. Ettan var väl också ett slags uttryck för ömma tår. Företrädesvis sådana som sitter på överkänsliga småbarnsföräldrar.

Jag hade dock en annan huvudinvändning. En mer krass och affärsmässig sådan. Jag tycker helt enkelt att kampanjen var ett exempel på insiktslös och tråkig kommunikation. Jag (och de många föräldrar jag pratat med om detta) kan inte relatera till budskapet. Det känns bara irrelevant, slarvigt och inte särskilt kreativt.

All uppmärksamhet är bra reklam?
”Men tänk på all bonuspublicitet som genererades av kritiken!” Jo, det är ju också en slags framgång. Ungefär som när man drog nytta av folks beredvillighet att skratta åt en schlagerföredetting som försökte väcka uppmärksamhet med ett fånigt namnbyte.

Jag förväntar mig bättre än så av en av landets (och världens) bästa reklambyråer. Å andra sidan vet jag att vi alla måste få misslyckas ibland. Oavsett om vi har hundra guldägg i garderoben eller bara en ynka silver-epica.

Är misslyckandet en framgångsstrategi? Och i så fall, hur skapa företagskulturer som tillåter, och rentav uppmuntrar misstag?

Leave a reply