Menu
menu

“If I had one hour to save the world, I would spend fifty-five minutes defining the problem and only five minutes finding the solution.” – Albert Einstein

I torsdags tillkännagavs vinnarna i reklamtävlingen 100-wattaren. Det påminde mig om en debattartikel på resume.se för ett par veckor sedan. Avsändarna var sex marknadschefer som alla hade deltagit i 100-wattarens jury. Liksom Einstein lyfte de fram problemformuleringen som en förutsättning för själva lösningen:

“de kampanjer som höjer sig över massan har två saker gemensamt: De har på ett tydligt sätt identifierat och definierat kundens verkliga problem och sedan löst problemet på ett synnerligen kreativt sätt.”

Det kan tyckas vara en självklarhet. Men min erfarenhet är att problemformuleringen ofta glöms bort, eller slarvas förbi. Jag vill alltid ifrågasätta och vrida den här fasen ett varv till, men känner mig då ofta som en bromskloss när alla andra otåligt rusar vidare, in i idéarbetet.

Jag vill inte bromsa något. Tvärtom. När jag och mina kreatörskollegor har en otydlig och insiktslös bild av uppdraget blir vägen till lösningen irrande och full av återvändsgränder. Vi får bromsa och backa flera gånger. Det kostar tid och pengar. När vi istället vågar fråga och ifrågasätta, för att identifiera och definiera uppdraget, då blir problemlösningen både kreativare och mer målinriktad. Idéerna träffar rätt från början och vi slipper onödiga bakläxor.

Därför vill jag bli bättre på att skapa rätt förutsättningar för kreativ problemlösning. Och därför funderar jag nu allvarligt på att söka till den här utbildningen. Vad tror du om det?

Leave a reply